En av de centrala delarna i hur jag tänker kring elever är att jag vill ha en relation till eleverna. Jag vill att vi ska kunna skratta och prata strunt tillsammans, att vi ska kunna diskutera schyssta filmer eller liknande utanför lektionen. Då kan vi också ha öppna diskussioner om hur gruppen fungerar, vad de tycker om mina uppgifter, vad som kan förbättras och så vidare.
Det här upplever jag är en rätt välfungerande strategi, men ibland stöter jag på en mer svåravläst och reserverad klass. Där man får lite mindre gensvar, där de inte hejjar på en i korridorerna. De kommer i tid, de gör uppgifterna, men jag får liksom aldrig riktigt syn på vilka de är som människor. Enligt en del lärare är de här eleverna idealiska: de är inte uppkäftiga, de lyder instruktioner och regler, de är aldrig obekväma. Kanske kommer de i efterhand och tycker att de fått orättvisa betyg, men inte mer än så.
Jag blir mest nervös när jag får såna klasser. Jag blir paranoid: Hur går snacksat när jag inte är med? De kanske hatar mina uppgifter, finner dem för enkla/svåra/meningslösa. De kanske tycker att jag är en tönt. Men jag kan inte veta.
Jag har ännu inte hittat något i mina ögon klockrent sätt att hantera sådana klasser. Allt jag kan göra är att försöka fortsätta bryta genom skalet, försöka locka fram människan bakom “duktig elev”-masken…
Be First to Comment