Krank kollar på Game of Thrones S06E09

Om namn och bakgrunden till tittandet.

Eftersom vissa här inte verkar kunna hålla sig från spoilers så har jag redan idag sett Game of Thrones S06E09.

I det händer det faktiskt grejer, till skillnad från i stort sett resten av säsongen.
I Mereen har ju Danny dykt upp. Hon har som vanligt det taktiska sinnelaget hos en medelstor valnöt, så Tyrion får övertala henne om att inte bara ta dummast och kortsiktigast möjliga lösning – hon ville sänka hela slavmästarnas flotta och rasera deras städer, bränna allt till marken. Vilken jävla idiot till härskare hon är. Helt värdelös. Tur att Tyrion nu fått lite att göra; det är ju – har jag kommit fram till – när han lämnas vind för våg utan kriser att styra upp som han är som sämst.

Eller OK, han är sämst när han är emotionellt investerad också. Eller full. Eller kär.

Hursomhelst, drakarna sänker ett skepp, Tyrion säger att en av de tre slavmästarna på plats måste dö, två av dem kommer snabbt överens om att den tredje ska dö, men han får istället överleva medan de dör. Och återvända hem med en varning. Vips har Danny början till en flotta. Eftersom hästknullarna ska få något att göra i scenen så får de döda harpyesöner som av någon anledning samlats på en öppen yta för att döda… civila? Och med fältet öppet ut mot området utanför Mereen. Vad fan gjorde de där? Känns rätt uppenbart att det verkligen bara handlade om att ge barbarerna något att tillföra.

Sen kommer syskonen Greyjoy, och mycket riktigt innebär deras 100 skepp att de får en audiens. De gör en deal om att Danny hjälper dem ta tillbaks järnöarna från deras morbror och sätta Yara på sin fars tron; i utbyte erkänner de henne som drottning över västerås sju stadsdelar och lovar sluta upp med allt röveri. Det tror jag väl vad jag vill på, och det lär ju vara svårt att få ett folk vars hela identitet bygger på sjöröveri att sluta bara sådär men… Jaja. Förr eller senare får väl drakarna helt enkelt elda upp järnöarna and be done with it.

Jonte och Darth Sansa munhuggs lite med Skeletor ute på det som ska bli slagfältet utanför Winterfell. Skeletor vill inte gå med på att avgöra det hela med en duell. Sen har Jonte lite “taktikprat” med Smugglas och Rödskägg, varpå Darth Sansa helt korrekt påpekar att han borde inkluderat henne i samtalen eftersom hon vet hur Skeletor tänker. De grälar lite. Sen ber Snöjonte Mellistanten att inte återuppväcka honom om han dör i strid. Hon säger att hon inte kan lova nåt.

Skeletor låter Rikkon springa mot sin bror. Snöjonte är helt dum i huvudet, så han rider rakt mot Rikkon och mot Skeletors rader med pilbågar. Skeletor skjuter – givetvis – Rikkon så han dör precis innan Snöjonte hinner fram till honom. Vilket gör att Darth Sansa fick rätt – hon sade redan innan att Rikkon troligen inte gick att rädda. Och att ingen egentligen kan skydda någon.

Alltså, jag vill bara säga det vad, att å ena sidan är det så jävla piss-sunkigt av de här amatörerna till författare att inte kunna skapa karaktärsutveckling utan våldtäkt, men Sansa är en av de karaktärer som faktiskt förändrats i den här serien. Till skillnad från exempelvis Slimie då. Hon har liksom inte blivit någon direkt god och fin karaktär, men däremot en karaktär jag gillar av det enkla skälet att jag ju faktiskt vill se hela den här världen brinna och för att det ska ske behövs hänsynslösa människor och det har Sansa nu blivit. Darth Sansa fo’ realz.

Iallafall, sen är snöjonte HELT JÄVLA DUM I HELA SITT LILLA JÄVLA HUVUD och rider rakt mot Skeletors armé. Därmed bevisar han att hans hjärna i själva verket består av potatismos och att han är inkapabel att tänka taktiskt eller ens längre framåt än tre sekunder.

Därefter blir det en alldeles för lång, tråkig scen där två grupper av barbarer bankar varandra i huvudet med järnklubbor. Och hästar. Barbargruppen som var mindre, den Jon ledde, besegras och omringas och ungefär då börjar jag hålla utkik efter seriens trademark – en deus ex machina.

Och mycket riktigt – precis när det ser som allra mörkast och kördast ut kommer Sansa med Lillfinger och en armé. Tack förresten, till forumiten som ska få slippa hängas ut med namn och som spoilade den här lilla “detaljen” av avsnittet genom att prata om hur lång tid det tagit Lillfinger att rida till Winterfell. Tack så jävla mycket. Nu var det i och för sig så att Darth Sansas enda egentliga “allierade” som hon kunnat skriva brevet till var just Lillfinger så man kunde väl räkna ut med arslet och en bit krita att det var honom hon skickade brevet till och nu när det började bli Deus Ex Machina-dags så fanns det just bara en uppenbar sådan machina som kunde deus ex:a.

Nu har jag redan kallat författarna amatörer en gång idag, men herregud vad amatörmässig den här skiten är. Det är som att Deus Ex Machina är den enda strängen på deras lyra, det enda verktyget i deras dramaturgiska verktygslåda. Är det så att de inbillar sig att det här skapar dramatisk spänning och en förlösande “kavalleriet kommer”-känsla? För det gör det ju inte. Det skapar bara känslan av att författarna är ett gäng fucking hacks som inte kan dramaturga sig ur en blöt papperspåse eller hitta en fungerande vändning om den så sparkade dem på pungen. Fy fan vad fattigt och förutsägbart det här är, alltså. Och det behandlar publiken som kompletta fårskallar. Ser man publiken som intelligent så skapar man vändningar som faktiskt är logiskt sammanhängande och som tittarna antingen kan räkna ut innan eller i efterhand tänker “det där borde jag ju ha kunnat räkna ut, såklart” om. Och inte bara för att man lärt sig deras taffliga jävla sätt att skriva, utan för att det hänger ihop i världens internlogik. Men nä, istället tycker de här förbannade spånplättarna att “sammanträffande” är det bästa sedan skivat bröd, alternativt ser de det som gott nog åt de svin de utfodrar. (Därmed inte sagt att de som kollar på Game of Thrones är svin, men ibland känns det som att det enda alternativet till att manusförfattarna själva är ett par dumma apor är att de ser sin publik som dumma apor).

Nå, efter att striden är över flyr Skeletor till Winterfell. Jonte, Jätten och Jödskägg springer efter. Jätten slår in porten och får några dussin pilar i sig för besväret, och dör. #sadface. Jonte slår sönder Skeletor. Lite senare hälsar Sansa på den sönderslagne, informerar honom om att han kommer att glömmas bort och låter sedan hans hundar, som han tidigare berättat att han låtit svälta en vecka, äta upp honom medan hon ser på. Sen går hon leende därifrån. Se? Det där var en fungerande plantering som skördades utan att man behövde varken deus ex machina eller tillfälligheter. Det var i stort sett uppenbart från det att Skeletor pratade om sina hundar att han skulle bli uppäten av dem (ok, kanske extra uppenbart pga att någon på Facebook spoilade att båda Boltons nu är döda). Men det var ändå tillfredsställande, eftersom det skedde som resultat av ett aktivt val, knöt ihop en del av berättelsen och framför allt inte krävde någon jävla tillfällighet eller slump. Fuck slumpen. Slumpen suger.

Kontinuitet:

• Danny besegrar mästarna på ett smart sätt tack vare Tyrion. Hu har hon skepp.
• Danny gör deal med syskonen Greyjoy, och får fler skepp.
• Några barbarer slåss mot några andra barbarer. Den ena gruppen barbarer vinner.
• Skeletor dör
• Winterfell styrs av Jon Snow och Darth Sansa nu.
• Lillfinger har återigen getts möjlighet att doppa sitt lilla finger i den paj som är berättelsen.

Förväntningar

• Tuttar, rumpor och muffar. Njae, va?.
• Våldtäkter. Nej, inte vad jag tyckte mig se.
• Alla fortsätter vara osympatiska. Alltså, Sansa är ju tekniskt sett osympatisk, men jag tycker om henne lite ändå. I övrigt var väl de flesta rätt jobbiga.
• Få oväntade dödsfall. Oväntade? Nej.
• Alldeles för lite fantastik. Drakar, vilket ju alltid är lite trevligt.
• Alldeles för mycket interpersonellt tjafs. Rätt lite. Det var rätt mycket action i det här avsnittet också. Även om den mesta actionen tyvärr var såndär tråkig barbarer-bankar-på-varandra-action. Eller OK, hade de “bankat på” varandra på det där andra sättet hade jag ju inte haft något emot det, men nu stod de ju mest och slog på varandra. Fantasystrid är bland det tråkigaste som finns. Svärd och yxor och sköldar och pilbågar… Jag blir bara frustrerad.
• Danny gör en comeback Ja, tyvärr gör hon ju det.
• Påpekan/sklämt om att Tyrion är dvärg Ja. Fast han drar dem faktiskt själv den här gången. “Ni tycker alla att ni är jävligt roliga. Ni tror alla att ni är den förste som någonsin dragit ett skämt om en dvärgs höjd. Ni drar alla samma fem-sex skämt”.
• Påpekan/skämt om att Darth Various är eunuck Nope.

Förhoppningar

• Alla dör utom Arya Stark. Skeletor dör och jag tror inte vi fick någon introduktion av något nytt rövhål. Dessutom dödades två av slavmästarna. Var inte de fler än tre från början förresten? Hade de inte råd att ta tillbaks fler av skådespelarna eller minns jag fel?
• Danny försvinner och återses aldrig igen. Det ser mörkt ut.
• Mycket mer fantastik. “Jättemycket” skulle jag inte kalla det.
• Snuppar. Nej. Mycket blod och splatter dock, som ju av helt obegripliga skäl anses mer OK att visa i TV än en snygg kuk.