Krank har sett 71 avsnitt av en serie han hatar (eller?)

Någon gång i Juli 2015 utmanades jag först att se Game of Thrones. Jag hade som vanligt snackat skit om serien och hur ointressant den verkade, och nu uppmuntrades jag att “ge den en chans”.

“Okej, hur mycket behöver jag se för att ha sett tillräckligt för att få ha en åsikt?”

“En säsong”.

“…Fine.”

Så jag såg avsnitt S01E01 och skrev… en recension. Jag överdrev lite, för komisk effekt, hur illa jag tyckte om allting. Det verkade folk uppskatta. Så när jag nådde slutet av säsong 1 tänkte jag… Hey, det är trevligt att göra saker folk uppskattar. Jag kan köra en säsong till. Eller, jag visste ju hur jag själv fungerade; jag är närmast besatt vid att “göra klart” saker. Så när jag bestämde mig för att göra S02 så visste jag att jag skulle vara in it for the long haul.

Jag har skrivit 71 recensioner plus en “inför”-text för varje säsong. I dem har jag varit arg och negativ, på ett närmast teatraliskt sätt. Jag har definitivt överdrivit mina känslor många gånger. Det är ju vad folk kommer till recensionerna för, trots allt.

Men vad tycker jag då egentligen om serien?

Den är hantverksmässigt väldigt välgjord. Kostymer, effekter, scenografi, kameraarbete, ljussättning, ljud, skådespeleri och så vidare är genomgående bra. Visst finns det scener som inte riktigt funkar, men det är ganska långt mellan dem.

Medeltida estetik ger mig ingenting. Jag tycker verkligen inte att medeltida mode är speciellt snyggt eller intressant, framför allt inte när vi pratar sånt som vanligt folk hade på sig. Det är tråkiga material, tråkiga designer. Det finns enskilda intressanta byggnader, ofta katedraler och så, men vanliga hus? Trista. Alla medeltida vapen är tråkiga och ganska fula. Jag vet att många får positiva vibbar av att se någon i pälsar svinga en stridshammare eller så, men för mig blir reaktionen mest “kan vi inte gå och se något med railguns istället?”.

Jag är inte intresserad av folk. Jag är betydligt mer intresserad av mysterier och hur saker egentligen hänger ihop än vad jag är av människor, deras relationer och intriger. Det finns en del spännande mysterier i Game of Thrones, men fokus ligger sannerligen inte på dem. Jag hade gärna sett en CSI-liknande TV-serie där ett gäng maesters reste runt och löste folks problem och utforskade mysterier. Jag har väldigt svårt att uppbåda intresse för de intriger och händelser som seriens centrala narrativ fokuserar på av samma skäl som jag generellt undviker filmer “baserade på en verklig historia”. Jag är helt enkelt inte intresserad av människoöden.

Jag blir frustrerad av folk som agerar “dumt”. Såhär: Jag vill generellt att det ska bli bra, att det ska gå bra. Att mysterierna ska lösas, att det “goda” ska segra, och så vidare. För mig är det viktigare än att det blir “intressanta konflikter”. Så funkar jag i rollspel också: jag vill klara äventyret, lösa mysteriet. Att misslyckas i rollspel är inte för mig en “intressant utmaning” eller “något som ger karaktären något att spela mot”. Det är bara frustrerande, på samma sätt som jag själv tycker det är frustrerande när jag försöker göra något och misslyckas.

Jag tycker också om när rationalitet och tanke är det som är viktigt. Det upplever jag nämligen att det alltför sällan är i verkligheten, vilket frustrerar mig, så jag gillar när fiktion bekräftar min övertygelse om att rationalitet är en bättre grund för problemlösning än känslor, lojalitet och så vidare.

Det säger då sig självt att ganska många beslut som fattas i Game of Thrones kanske visserligen är fullt begripliga utifrån sin kontext och så. Det är trots allt ett ganska specifikt samhälle med vissa materiella förutsättningar, som individerna formas av. Men att de besluten ur min synvinkel helt enkelt är dumma. De för inte karaktärerna närmare sina mål, utan lägger bara krokben för allting. De saknar taktik, de saknar långsiktighet, de agerar utifrån den magkänsla som jag upplever ligger bakom många samhällsproblem idag.

Så jag blir frustrerad. Sällan så frustrerad som jag ger intryck av i mina recensioner, men ändå frustrerad.

Serien är inte så oförutsägbar som många fans verkar ge den creds för. Jag har läst mycket om hur den här serien “bryter mot genrekonventioner” och det tycker jag inte att den gör i någon speciellt hög grad. Om det här räknas som “bryta konventioner” så är fantasygenren mer konservativ än jag kunnat tro.

Jag har läst påståenden om, till exempel, att “folk inte har plot armor i Game of Thrones”. Vilken hästdynga. Serien har EXTREMT få förvånande dödsfall. Och nej, det var aldrig förvånande att Ned the Head dog i början. Inte bara för att han spelades av Sean Bean utan för att exakt ingenting i berättelsen antydde att han skulle vara något slags huvudperson. Jag förstår inte vad folk fick det ifrån. Kanske var det förvånande när det hände i böckerna, men jag har inte läst böckerna och lär nog inte göra det heller. Jag talar specifikt om tvserien nu.

Och red wedding? Det var ju inte ens det viktiga bröllopet. Ingen som egentligen spelade någon roll dog ju.

Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt van vid genrer där det krävs lite mer för att “bryta mot konventionerna”.

Den gör ett konsekvent bra jobb med att visa hur skitdåligt allt är. Jag är i ärlighetens namn rätt frustrerad över hur många som verkar se Game of Thrones och se något som bejakar en romantiserad bild av trams som “ära”, “heder”, “lojalitet” och så vidare. Finns det en serie som konsekvent visar blodsband som värdelösa, lojalitet som korkat, och överhuvudtaget visar hur värdelöst ett samhälle styrt av en per definition orättmätig adel blir… så är det den här. I den mån den här serien bryter mot fantasytroper är det väl genom detta, tänker jag.

It’s fine. Game of Thrones är en helt duglig serie. Hantverksmässigt väldesignad, med trovärdiga karaktärer som agerar i en värld som format dem till hederskulturella idioter. Det finns intressanta mysterier som ändå då och då utforskas, även om det är för sällan för min smak. Många avsnitt har räddats i mina ögon av att det ändå funnits ett litet mått av “kolla vad coolt, det ligger till såhär egentligen” eller genom att hinta om något större och häftigare. Man kan räkna med att jag tyckte bättre om varje avsnitt med magi, iszombier, drakar etc. än jag egentligen skrev i mina recensioner.

Det här är inte en serie jag är speciellt intresserad av att återvända till någonsin. Jag vill inte spela rollspel i den här världen om inte SL fokuserat på mysterierna (men vad var Grayscale egentligen? Och Mellistantens magi och hennes gud, hur hängde det ihop egentligen?). Jag tillhörde aldrig riktigt målgruppen för serien, och det är OK.

It’s better than fine. Här är en grej jag inte trodde att jag skulle skriva, om nån frågat mig för ett par år sedan: Game of Thrones är bättre än nästan all annan fantasy jag läst eller sett. Jag föredrar den här estetiken framför till exempel Narniafilmerna eller Lord of the Rings. Jag föredrar den här storyn framför nästan alla varianter av Hjältens Resa. Jonte må ha starka drag av Belgarion i sig, men han är på alla sätt bättre än nästan alla andra belgarions, för han är inte RIKTIGT Belgarion.

“Arga recensioner” är skittråkigt. Jag tyckte att det var ganska kul när jag började, men sedan dess har jag ändrat åsikt. Numera föredrar jag glada, positiva recensioner som fokuserar på det positiva. Jag rekommenderar till exempel kanalen CinemaWins på Youtube. En biljard gånger bättre än trökskiten CinemaSins. Det är MYCKET roligare att gilla saker än att ogilla dem.

Så, det är vad jag VERKLIGEN tycker om Game of Thrones. Jag skulle rekommendera den till vem som helst som gillar fantasy, framför allt om de också – som de flesta människor – gillar… öh, människor och berättelser om dem.

Series Navigation

<< Krank kollar på Game of Thrones S08E06